TEA 2007 blev ur många aspekter en tuff tävling. Regn de första dygnen gjorde allt vått och de hårda vindarna blev en utmaning då kajaker användes för första gången.

11 lag kom till start i Långa klassen varav sju kom i mål. Det var ett viss tapp jämfört med tidigare år och kan förmodligen förklaras av att ARWC gick i Skottland veckan senare samt att det var första året med kajaker i stället för kanadensare.

Mixedlaget blev fyra och herrlaget trea i respektive klass.

Jonas Nilsson har författat en rapport om sina upplevelser i Mixedlaget.

"Jag ligger extremt skönt mellan sidenlakan av högsta kvalité. Månader av förberedelser, ångest och förväntan är över. Nu gäller det bara att somna så man är utvilad till starten imorgon. Att vara utvilad vid starten är ett måste vid långa multisporttävlingar och just måsten passar inte min hjärna denna kväll. Hjärnan väljer att bestämma och jag ligger vaken och funderar på allt som kan gå fel. Värsta scenariot dominerar tankarna och jag ser mig själv som den som orsakar att vi får bryta och att det är min vekhet som grusar mina lagkamraters förhoppningar.

Höga vågor från alla håll, iskallt vatten och långt från land. Vi är alla rädda att slå runt med kajaken. Som tur är stöts rädslan bort av en fungerande hjärna som manar på musklerna och skärper koncentrationen. Vi har startat loppet bra och jobbar som ett lag. Vi inser alla läget och endast korta meningar utbyts med positiva kommentarer för att hålla koncentrationen vid liv. Tio timmar, en normal träningsvecka, har gått och vi ligger tvåa. Inlines, löpning och cykling har vi redan hunnit med. Jag tyckte tydligen att mina kläder var ovanligt hela under inlinessträckan så jag valde att fixa till det mot asfalten. Gunnar och Lina som låg några centimetrar bakom undvek att falla genom manövrar som fått höga poäng på vilken konståkningstävling som helst.

Det är mörkt och regnet som troget följt med oss fortsätter att kyla ner mig. Jag ligger tryggt på rulle bakom Peter som drar på cykeln. Hjärnan väljer att fråga mig samma korkade fråga som alla där hemma frågar. Varför? Jag är för trött för att fundera ut något vettigt svar om det nu ens finns något så jag väljer att trampa vidare. Vi förbannar 50:000 dels kartor och letar vidare efter kontroller som kan sitta var som helst. Vi bommar två timmar och ligger nu trea. Känns som vi alla är fysiskt starka och vi har stora förhoppningar på resten av tävlingen.

Trettiosex timmar har gått och vi är blöta. Wettex vore ett bättre namn på våra Gore-Tex ställ. Gruset och leran från grusvägen gör susen för inlineslagren, leran täcker också hela mitt ansikte. Backen uppför tar aldrig slut och hjulen sjunker ner i gyttjan. Är detta idrott? Förmodligen inte men de andra verkar gilla det och vi försöker lura oss själva med att det var ett bra vägval. Tempot är fortfarande högt och vi springer vidare mot andra natten med tunga ryggsäckar. Fem timmar cykling på natten och vi tampas om tredjeplatsen.

Familjen Blund väljer att flytta in i min ögon. Tomtar, troll och andra figurer trivs bättre i min hjärna än paddling. I två timmar färdas jag in och ut ur sömnen. Lina skrattar åt min kamp mot sömnmonstret. Peter konstaterar lugnt att jag åtminstone kan paddla i hårt tempo när jag sover. Gunnar är inte svårövertygad att leka lite ordlekar för att visa min hjärna vem som bestämmer.

Iskallt vatten når mig till hakan när vi hand i hand tar oss mellan olika öar. Solen har hittat Karlstad igen och vi ökar tempot ytterligare. Benen är fräscha på oss alla och målet närmar sig. På de sista sträckorna får Gunnar för sig att vi skall få bästa sträcktiderna och vi andra följer glatt efter. Vi rusar igenom de sista sträckorna i ett tempo som passar på betydligt kortare lopp.

Efter mållinjen tar mig fram till Carling (tävlingsledaren) och tackar för de fem loppen jag ställt upp i och fullföljt. Jag säger bestämt att det var sista TEA för mig. Både han och jag vet att jag ljuger…

På årets TEA tog vi några felaktiga beslut men var fysiskt starka under de 62 timmar vi tävlade. En fjärde plats i Mix-klassen blev det. Med lite distans känns oftast placeringen irrelevant och den goda känslan och minnena är det som finns kvar. Minnen som mest rör sig kring den lagkänsla vi har. Man gör det tillsammans. Med och för varandra. Det är nog svaret på frågan.

Oj, måste nog nämna att det var några till som tog sig igenom långa TEA. Kjell, Ström, Kalle och Peter Falkengren. Det var bra gjort".