fkherkules.net - Expedition Elbrus med Linnéa Kaiser

Expedition Elbrus med Linnéa Kaiser

Ett steg med höger fot, en stav fram, andas… ett steg med vänster fot, en stav fram, andas … små små steg och hela tiden denna bitande iskalla vind. Ansiktet värker, snubblar på stegjärnen igen, kroppen lyder inte, illamåendet sitter hela tiden där, andningen känns tyngre och tyngre, jag går för fort igen, sakta ner, stå still, andas, sedan nya tag, hela tiden uppåt, ständigt framåt, små små steg ..konstigt nog blir jag starkare och starkare ju högre upp jag kommer. Precis som vinden som tilltar däruppe, men solen skiner och inte ett moln ovanför mig, så även fast jag inte håller samma tempo som mina kamrater tänker jag inte ge upp. Jag SKA upp och jag känner och vet att jag kommer att klara det.

Hur hamnade jag här? Uppvuxen i Alperna, väcktes förmodligen min passion för bergen redan när jag som bebis blev omkringburen bland höga toppar av min pappa, i en bärsele på ryggen och drömmen om att en dag få bestiga ett riktigt högt berg har alltid funnits där. Expedition Mt Elbrus startade egentligen redan för drygt 2 år sedan, då jag med lätta steg tillsammans med mina nyfunna vänner och fylld av endorfiner av att ha klarat av att bestiga det högsta berget på den amerikanska kontinenten, Aconcagua (6972 m.ö.h), var på väg till Base-Camp för att fira den lyckade bestigningen, Det är en helt annan historia, men eftersom jag kände mig som ”Queen of the World” däruppe med ett hav av vita toppar under mig, var jag bara tvungen att uppleva denna känsla igen. Denna känsla var jag inte ensam att känna av, så min nyfunna väninna Y & jag började drömma om nästa äventyr – Mt Elbrus, det högsta berget på den europeiska kontinenten.

Bild1: Elbrus (på ryska Эльбрус) ligger i södra Ryssland, på gränsen till Georgien och Azerbajdzjan i bergskedjan Kaukasus och är en utslocknad vulkan bestående av två nästan lika höga toppar, 5621 och 5642 m.ö.h.

Efter dels klippklättringskurs i Lofoten, Lavinkurs i Abisko (nej det fanns inga laviner på Mt Elbrus, alldeles för platt för det, men bra kunskaper i alla fall) för mig, alpinkurs i Kebnekaise för Y och hennes bror och mycket studerande av berget och dess rutter, kände vi att vi med gemensamma kunskaper skulle oss våga på att bestiga berget helt på egen hand. Vi blev 4 personer. Y, hennes bror, en kompis till honom och jag. Lagom stor grupp och efter mycket pysslande med flygbiljetter och visum, samt inköp av fler prylar, vilken väg och acklimatiseringstur vi skulle välja, begav vi oss den 02:e juli av mot St. Petersburg, där vi var ”tvungna” att mellanlanda och passade då även på att titta på denna vackra och historiskt intressanta stad, innan vi fortsatte vidare med vårt ”Pulkovo” plan, (ifrån 1963…), på den 4 timmar långa flygningen till staden ”Mineralny Vody”. Efter att ha fastnat hos den lokala polisen i nästan 2 timmar, som vägrade att lämna tillbaka våra pass, pga. att det saknades ett hotellkvitto ifrån St Petersburg och där en kall, likgiltig man som hellre tände en cigarett och tittade ut genom fönstret, än att ens vilja försöka hjälpa oss, äntligen tröttnade och lämnade tillbaka våra pass, körde vi ytterligare 4 timmar på fallfärdiga vägar och kor som stod mitt i vägen, rakt in i bergen till vår bas – Terskol/Cheget (2450 m.ö.h).Efter 2 dagars inhandling av gastuber och lite extra förnödenheter (hade med oss i princip all mat hemifrån, både frystorkat och egen torkad mat), packning samt en tur till berget ”Cheget”, varifrån man hade en fantastisk vy över Mt Elbrus, begav vi oss, med våra 20kgs ryggsäckar, ut på vår acklimatiseringstur till dalen öster om den östra toppen – ”Irikchat”. I denna dal stannade vi i 6 dagar och flyttade varje dag vårt läger högre och högre upp tills vi sista natten hade nått så högt vi kunde – 3900 m.ö.h. Häruppifrån hade vi en fantastisk utsikt på den östra toppen och dess glaciärer. Vi tog oss också en ordentlig titt på den östra leden som går rakt över ”elaka” glaciärer (med mycket sprickor) till den östra toppen och sedan vidare genom ”sadeln” till den västra – högsta toppen.

Bild 2: Mt Elbrus, västra topp (vä. I bild) 5642 m.ö.h. & östra topp 5631 m.ö.h. sett ifrån Cheget.

Vi tränade på att gå i replag & rädda varandra ur sprickor på en liten glaciär, i närheten av vårt nästhögsta läger och övervägde länge om vi skulle välja den östra leden upp till toppen men bestämde oss sedan för att ta det säkra före det osäkra och valde istället att gå hela vägen

ner till “Terskol/Cheget” igen, för att därifrån sedan gå upp via normalleden

Bild3: Promenad längs med den mäktiga glaciärkanten på 3900 meters höjd.

Efter en lång dags marsch ifrån högsta lägret ned till utgångsläget – 1700 m.ö.h. igen, härlig dusch, en natts vila och ompackning började vi sedan vår anmarsch till resans verkliga mål – att bestiga Europas högsta berg – Mt Elbrus. Vi hade bestämt oss för att även om vi skulle gå normalleden, så ville vi gå en väg där inte alla andra gick. Tyvärr är berget är så otroligt exponerat, ryssarna har nämligen byggt en lift som går upp till 3300 meter – därifrån går de flesta grupper upp till ”Barrel hut” (ca 20 minuters promenad ifrån liftstationen) för att där sova en natt och sedan bli hämtade med Vessla, som tar dem upp till ”Pastukhova rocks” som ligger på ca 4500 meters höjd.

Bild4: ”Barrel Huts” (3800 m.ö.h.) där de flesta grupper övernattar innan vesslan tar dem högre.

Eftersom det inte är så upphetsande att gå i en liftgata upp, så valde vi därför en lite annorlunda väg. Vi valde att gå öster om normalleden, via obsveratoriet upp till ”Ice Camp” (3600 m.ö.h.) varifrån vi sedan sneddade över glaciären och kom på normalleden ovanför ”Diesel Huts” (4060 m.ö.h.) igen.

Bild 5: Vår väg till målet med endast 2 lägerplatser. Läger 1 ”Ice Camp” (3680 m.ö.h.), Läger 2, strax ovanför ”Diesel Huts” (4060 m.ö.h.)

Vi hade räknat ut att vi behövde ha minst 2 – 3 nätter över 4000 meter för att känna oss fullt acklimatiserade, sedan flytta lägret ifrån strax ovanför ”Diesel Huts”, till ”Pastukhova rocks” (4640 m.ö.h.) och efter 1-2 nätter häruppe försöka oss på ett toppförsök. Vi hade planerat in 2-3 möjliga toppförsöksdagar och skulle alltså stanna på berget i 6-7 dagar. Detta innebar att, för att inte slösa onödig tid, vi i princip var tvungna att gå hela den långa vägen ifrån byn Cheget/Terskol på ca 2000 meters höjd upp till 3680 (Ice Camp) på en dag. Och då pratar vi om en sträcka på mellan 30-40km. Det efter att dagen innan ha gått ned exakt samma distans och höjd fast på andra sidan berget. Men eftersom vädret var med oss och vi alla 4 är riktigt ”envisa djävlar”, lyckades vi att på en lång dag ta oss hela den långa vägen upp. Det var lite tufft, men egentligen är det bara att ”gå på” tills man stupar … det tuffaste är att lyckas komma in en takt där kroppen hela tiden får det syre den kräver för ansträngningen, och man märkte att ju högre upp man kom desto viktigare var det att hitta takten och andas jämnt. Detta blir konstigt nog för mig alltid lättare ju högre upp jag kommer. Jag lyckades att hitta ett jämnt tempo och kom in i ett läge där jag kände att jag kan gå hur långt som helst. På något sätt lyckas kroppen hitta en ”dold reservtank” och man känner sig oövervinnlig och hur stark som helst. Otroligt häftig känsla. Att sedan se hur topparna omkring mig helt plötsligt ligger mer och mer nedanför mig och se solen gå ner bland dem är obeskrivligt vackert.

Bild 6: Sista lägret på ”torr” mark – ” Ice Camp”, 3680 m.ö.h.

Efter att ha slagit upp vårt läger, smält lite snö, häruppe finns dåligt med vatten men gott om snö, och lagat en god torskgryta a la ”Real” och sett solen gå ner bland Elbrus tvillingtoppar, kröp vi ned i våra sovsäckar och hoppades på att vädret skulle hålla i sig till nästa morgon, då vi planerat in en tidig start över glaciären. Vi fick vår tidiga start och när solen höll på att gå upp var vi redan en bit upp på glaciären. Den var rätt fin, sprickorna var väl synliga, och förste man gick och stakade med en stav för att försöka lokalisera sprickorna på de ställen där snötäcket täckte och vi lyckades att, trots att vi sjönk ned djupt i snön några gånger, ta oss upp utan några större problem och hamnade som tur var aldrig i något läge där vi behövde använda oss av våra inövade räddningskunskaper.

Bild 7: Vätskepaus på väg över glaciären med de stora sprickorna. Elbrus västtopp i bakgrunden.

Dagen efter iakttog vi ett gäng på 8-10 personer som valt samma väg som oss dagen innan, för dem tog det hela dagen, de startade för sent och snötäcket hade smält rätt bra i solen, så det var hela tiden någon som föll ner i sprickorna… Läskigt att se och inte kunna hjälpa till! Vi lyckades i alla fall lyckosamt vid lunchtid komma upp till vårt mål – klipporna ovanför ”Diesel Huts”, där redan ett gäng andra klättrare slagit läger och iakttagit vår färd över glaciären. Kändes konstigt att helt plötsligt behöva dela tältlägerplats med så många andra, när vi under hela tiden hittills haft berget för oss själva, men vi hittade 2 platser mellan klippblocken och slog i strålande och gassande sol upp vårt läger och satt sedan och softade med kortspel resten av dagen. Nu hade vi förtjänat oss en vila. Då visste vi inte att vilan skulle vara i ytterligare 3 dygn… dagen efter, då vi bara tagit en ”promenad” upp till ”Pastukhova rocks” för att känna på höjden hade plötsligt alla tält försvunnit när vi kom ner till lägret igen… hela berget var i uppbrotts stämning och vi anade oråd och lyckades fråga ett gäng som precis varit uppe på toppen vad som var på gång? -20 grader och snöstorm på väg var svaret vi fick. Nu hade vi 2 alternativ: den ena mer panikartade lösningen var att snabbt packa ihop vårt läger och försöka att ta oss ner till skidliften ca 1000 höjdmeter ner för att komma ner till Terskol innan stormen kom, den andra lösningen var att stabilisera upp våra tält och helt enkelt vänta ut stormen.

Bild 8: Ett av våra tält under de 3 dygn vi satt fast i snöstormen

Vi valde alternativ 2…. Men först efter att vi hade konsulterat ännu en klättrare, en engelsman som vi stiftat bekantskap med dagen innan, och som var på väg upp och visserligen hört att det var dåligt väder på väg, men att det inte skulle bli så kallt som -20 grader. Nu följde 3 dygn av mycket sömn, så mycket det nu gick att sova på natten när vinden ven utanför och snön piskade mot tältduken…. Vilket var lite obehagligt, jag var rädd för att bli levande begravd… men ”tack vare” att det blåste så mycket var det inte i närheten av möjligt, snön hjälpte snarare till att stabilisera upp tältet. Förutom sömn blev det mycket kortspelande (alla 4 i vårt lilla tält), matlagning, snacksätande och … väntan på att stormen skulle avta och det skulle sluta snöa så att vi skulle kunna göra ett toppförsök.

Vår öppning kom under natten till fjärde dagen. Vi hade bestämt oss för att ställa klockan på 03.00 och med hjälp av comradion konsultera varandra i tälten om det var värt ett försök eller att sova vidare. När vi kikade ut var det alldeles stjärnklart, men blåste fortfarande och eftersom det nu klarnat upp var det också bitande kallt. Vi bestämde oss därför för att vänta 2 timmar tills solen var på väg upp. Sagt och gjort 2 timmar senare, efter att ha slängt i sig en ”Torskgryta” till frukost, tagit på oss alla tjocka kläder som vi hade och packat ryggsäcken med snacks för dagen, stod vi startklara i soluppgången och var på väg upp mot vårt mål.

Bild 9: Toppdagen, 17 juli, lugnet efter stormen i solens uppgång.

Vi hade kvällen innan diskuterat upplägg inför toppdagen och då ingen av oss egentligen höll samma tempo, bestämt oss för att åtminstone försöka att gå ihop och inte lämna någon ensam. Det resulterade i att jag tog täten under de första 2-3 timmarna. Leden är väl synlig med stolpar och flaggor, men däremot finns det ingen given ”stig” eftersom vi fortfarande rör oss på en glaciär, som nu dessutom hade ett halvmetersskikt av nysnö, samt att det blåste otroligt mycket fortfarande var man tvungen att nyspåra hela tiden. Vi hade stegjärn på oss och gick med isyxa/stavar för att kunna hålla balansen bättre. Jag hade i princip inte sovit något under natten och känt mig illamående hela morgonen och varje steg jag tog kändes som om jag skulle spy, vilket innebar att jag var tvungen att sakta ned tempot lite, så att kroppen skulle ha tid att återhämta sig och så att jag skulle hitta min takt som stämde överens med min andning. Detta blev för långsamt för mina kamrater som frös och efter några gångers ikapp”jagande” så bestämde jag mig för att gå helt själv. Jag hade en Comradio och de hade en, vilket innebar att jag hela tiden hade möjligheten att kontakta dem om något skulle hända, samt att berget var fullt av andra grupper, inte var så brant och vädret såg ut att hålla i sig. Detta är ur en alpinists synvinkel ett absolut ”no go”, men i slutändan måste man lyssna på sin kropp och lita till sin egen förmåga och jag kände mig mer bekväm med att gå i ”min takt” och visste att jag skulle klara det, än att gå i ett tempo som inte passade min dagsform och riskera att ta ut mig helt och äventyra min hälsa. Så jag gick i mitt tempo, ett steg fram, en stav fram, andas, ett steg, en stav, andas …..

Bild 10: Leden med ”lämmeltåget” på väg upp till toppen.

Försökte hela tiden att hitta delmål och mentalt intala mig att fortsätta, högre och högre upp… När man går själv blir man mer benägen till att prata med människor man möter och gjorde en hel del intressanta möten på min väg upp. De flesta som var på väg ned, var antingen koreaner eller ryssar som i princip släpades upp och ned av sina inhemska ryska guider och endast varit uppe på ”sadeln” som acklimatiseringstur. Skrämmande att se hur t.ex. en liten rysk guide bokstavligen släpade på en stor, från topp till tå dunklädd klient som så fort han blivit uppställd efter ett steg ramlade omkull igen. Andra grupper var på väg upp både bakom och framför mig och det var först när jag kommit upp och var ca 200 höjdmeter ifrån toppen då jag insåg att jag nu inte såg någon vare sig framför eller bakom mig. Det kändes oerhört ensamt. Jag hade väl någonstans hoppats på att kunna hinna ikapp mina kamrater eller att de skulle vänta in mig så att vi tillsammans kunde fira toppbestigningen, men då så inte var fallet var jag alltså helt ensam.

Bild 11: Den bläsiga toppen och led”markeringen” dit, nära nu…

Jag mötte dem på väg ned ifrån toppen och de följde mig en bit upp, men då det var så isande kallt och blåsigt och de var trötta, fortsatte jag alltså de sista 200 höjdmetrarna själv. Det var en märklig känsla. Jag var inte rädd, det var jag alldeles för fokuserad för. Tänkte hela tiden bara att ta ”ett steg i taget, andas och behåll lugnet” och när jag sedan kl. 15.00 helt ensam, i bitande iskall kraftig vind, med ett molnhav där några toppar tittade fram, stod på Europas tak kändes det ännu mer märkligt. Här står jag, så högt jag kan komma i Europa, överallt ser jag ett hav av berg nedanför mig, endast solen ovanför mig och vinden som biter och hotar att ta med sig mina få tillhörigheter och mig själv som enda sällskap. Jag hann knappt känna det där lyckoruset, jag tog mina toppfoton, foton på utsikten ställde mig sedan och skrek ”I´m Queen of the World” (in i blåsten) och gick sedan fokuserat, ett steg i taget ner igen. Tror att jag spenderade max 3 minuter däruppe.

Bild 12: Äntligen på toppen!

När jag kom ner till ”Sadeln” satt de andra och väntade på mig. Y & jag följdes ner tillsammans till vårt ”basläger” och pratade om den märkliga dagen. Vi ställde oss frågan om varför man gör detta? Varför väljer man att plåga sig upp, gå med en grupp människor som i princip aldrig har samma takt som en själv, för att sedan stå däruppe i inte ens 5 minuter och sedan gå ner igen? Stora bergsbestigare som fått frågan om varför de klättrar berg besvarar den ofta med ”Därför att det finns där”. Detta håller jag delvis med om men min främsta anledning är nog att jag hela tiden söker utmaningar och vill pressa mig själv och lära känna mina gränser samt uppleva den där otroligt häftiga känslan av ”oövervinnlighet”, den inre styrkan, som jag tror bor i alla människor. Att sedan få njuta av skönheten som finns i bergen och av att komma så högt man kan komma i en bergskedja samt av vägen dit gör det än bättre. Det gäller bara att förgylla sin vardag med fler äventyr så att den där känslan kan komma fram lite oftare… därför är jag nybliven multisportare!

Linnéa Kaiser 15sep 2007

Skrivet av Linnéa Kaiser ( 2007-09-18 )

Senast uppdaterad ( 2007-09-24 ) Linnéa Kaiser