Jag var just i Montreal och jobbade ett par veckor. Lite surt att behöva vara borta över en helg med tävlingar här hemma. Trodde inte riktigt på iden, men kollade ändå på Internet om det fanns någon orienteringsklubb och rentav någon tävling. Till min förvåning och glädje skulle en sprinttävling gå av stapeln i park knappt två mil från hotellet där jag bodde. Jag hyrde en cykel och tog mig dit.

Det kändes ungefär som en av våra torsdagsträningar. Det fanns tre banor/klasser att välja på, lång och "svår" (6.4 km), kort och "svår" (3,6 km) samt en ren nybörjarbana. Ingen föranmälan. Åtta dollar för att delta om man var medlem i någon klubb (FK Herkules accepterades). Ungefär 70 deltagare, flertalet från den arrangerande klubben. Start varannan minut baserat på när man kommit. Kontrollangivelser på engelska och franska. Familjär stämning.

Man var man tvungen att skriva på ett papper där man försäkrade att man var medveten om att det är farligt att orientera och att man tog hela risken själv.

Parken var ganska liten. Den var ett gammalt dagbrott man snyggat till. Slottskogen framstår som rena vildmarken i jämförelse, det var nästan bara gräsmattor. På den långa banan sprang man två vändor med kartbyte emellan.  Kontrollerna var markerade med en liten röd snitsel (arrangörerna var rädda att parkbesökare skulle ta/flytta/förstöra riktiga skärmar). Man stämplade med klämma. De små röda snitslarna gjorde det lite tidsödande att hitta kontrollerna. Kvaliten på kartan och banan var sådär. Exempelvis var flera kontrollpunkter av typen "trädet", när det i verkligheten (men inte på kartan) fanns en hel dunge med träd. Det var annars enkel orientering.

Några resultat fick man inte med en gång, istället ett löfte om att de skulle komma per mail efter några dagar. Jag lämnade min emailadress. Efter fem dagar kom resultaten tillsammmans med en liten rapport från tävlingen på engelska och franska.  

Orientering har funnits i Quebec sedan 1967, då en norrman startade den arrangerande klubben, Ramblers Orienteering Club. Det har inte vuxit sig speciellt stort. Arrangörerna berättade att det är svårt att få markägare att ge tillåtelse. Många tävlingar går därför i parker. Även det kan vara besvärligt, då många parkförvaltare vill att löparna skall hålla sig till gångarna. Arrangörerna var trevliga och det var intressant att uppleva hur det kan fungera på annat håll. 

Stefan Hammar