Yaninck Trigaro

Rickard Karlsson

Startskottet ljuder och fylld av tävlingsinstinkt och adrenalin börjar min lagkamrat paddla med hög frekvens och rejäl kraft. Trots att det är riktigt trångt på startlinjen kommer vi iväg bra och killen fram i kanoten paddlar avsevärt mycket bättre nu än ett par veckor tidigare, då vi genomförde vår enda gemensamma träning. Även då startade han i och för sig med hög frekvens och stor kraft men tyvärr var Bent-shaft-paddeln vänd åt fel håll och vattnet östes in i kanoten. Min kompis goda kroppskontroll samt hans intresse för att lära sig rätt teknik gjorde att han en timme senare paddlade betydligt mer tekniskt och utnyttjade de stora muskelgrupperna. Detta hade vi stor nytta av nu när vi till en början gick med täten och de flesta lag försvann bakom oss.

Jag bildar för dagen lag med friidrottstränaren Yannick Tregaro. Då vi ett par månader tidigare pratade om en eventuell multisportdebut tyckte Yannick att den kortare banan på cirka tre timmar verkade lagom. Efter min kommentar, "du har ju bevisat vad du går för som tränare, men hur vill du framstå som idrottsman?" fanns det bara ett alternativ och nu satt han där i en kanot ute på Kåsjön med många timmars slit framför sig.

Kontrollerna satt oftast på land vilket innebar många i och urstigningar. Synd att det inte är själva kontrolltagningen som är avgörande tänkte jag varje gång Yannick satsade allt genom att i farten hoppa ur kanoten, sprinta iväg och stämpla för att sedan hoppa längdhopp tillbaka i kanoten. Det var vid ett flertal tillfällen riktigt nära bad men vi lyckades hålla kanoten flytande hela vägen. Vi höll ihop paddlingen mycket bra och kunde växla ut som tredje lag på andrasträckans milslånga löpning.

Med kännedom om min lagkamrats morgonträningar med Mustafa Mohamed under landslagssamlingar var jag förberedd på att få slita lite under den snitslade löpningen. Mitt vanligtvis tunga, sittande sluggerlöpsteg skulle bytas ut, så det var bara att flytta fram höften och tänka "upp på tå nu Richard". Vi inledde löpningen bra men kunde snart konstatera att kontrolltagningsrusningarna, den inklämda sittställningen i kanoten, behovet av att äta samt det knixiga underlaget inte gjorde att Yannick kände sig i toppform. Vi drog ner lite på tempot och då dröjde det inte länge innan de bakomvarande lagen började ta sig förbi. In mot växel igen och nu var det dags för en lång cykelorientering.

På grund av tidsbrist och sjukdomar tiden innan tävlingen hade vi inte fått till någon gemensam cykelträning. Inte så farligt för min del, men för Yannick som inte äger någon MTB och i stort sätt inte cyklat alls sedan tioårsåldern, hade det nog suttit fint med lite träning. Nu träffades vi dagen innan och Yannick fick provcykla en av mina MTB med lånade skor och hjälm samt för första gången med SPD pedaler. Det blev några vurpor under den kvarts cykling vi avverkade på fredagskvällen och problemen fortsatte sedan under cykelorienteringens inledande tekniska stigcykling dagen efter. Det blev mycket ledande och bärande av cykeln och när vi nådde andra kontrollen var det dags för mig att börja jobba riktigt hårt. Draglina kopplades på och resten av sträckan bestod av, på vägarna stenhårt slit för mig, medan Yannick fick kämpa hårt hela tiden. Tuffast hade han på de leriga och hala skogsstigarna. För att undvika den så extremt tidsödande väggen prioriterade vi att äta och dricka mycket under hela racet. Detta räckte dock ej för att hålla uppe tempot, utan avsaknaden av cykelträning blev påtaglig. Några kilometer från växling drabbades vi tyvärr av ett uppskuret däck samt två efterföljande punkor vilket resulterade i att jag sprang sista kilometern in till växling.  På denna sträcka tappade vi en hel del tid på tätlagen men vi var fortfarande vid gott mod inför Yannicks favoritsträcka, hinderbanan.

Det var en rejält sliten friidrottstränare som sprang iväg mot de hinder som väntade men med en relativt stor publik så fick han pigga ben och för att undvika mjölksyra försökte jag lugna honom lite genom vattenlöpningen. Därefter visade Yannick hur ett högt plank skall passeras och när vi sida vid sida passerar en trähäck och killen klipper häcken i bästa Robert Kronberg-stil, medan man själv inte ens har en tanke åt det hållet, blir man lite impad.

När vi någon minut senare lämnar "arenan" tar krafterna slut. En sex kilometer lång ol-bana väntar och vi kopplar ihop oss med draglina. Banan som går i ett närområde är lättorienterad och skogen lättsprungen men måttligt kuperad. Jag informerar Yannick att denna näst sista sträcka i tävlingen kommer bli det sista jobbiga han behöver göra idag. Sistasträckan som är kanotorientering med möjlighet att springa mycket kommer nämligen att bli lugn för honom, då det räcker att en i laget besöker kontrollerna. Nu pressar och peppar jag Yannick rejält och trycker på i löpningen så draglinan är spänd som en violinsträng. Trots enorm trötthet biter han ihop och visar sin envishet och tävlingsinstinkt. En knapp kilometer från mål går det dock inte längre. Baksidorna i låren krampar och vi får ägna en stund åt stretching.

Sista sträckan blir för min del intervallbetonad med löpning till de flesta kontroller medan Yannick får en lugnare resa med en del väntan. Han hinner till och med bli lite kall när regnet och blåsten ökar i styrka. Vilan gör Yannick gott och vi kan på de sista kontrollerna trycka på i paddlingen innan vi mycket nöjda springer imål som 15:e lag, knappt en och en halv timme efter mina ordinarie huvudkonkurrenter Team Gainomax Recovery.

Sammanfattningsvis tycker jag att vi efter de förutsättningar vi hade gjorde en mycket bra insats. Det var helt klart tufft av Yannick att ställa upp i en så pass tuff tävling med så lite träningsbakgrund. Än en gång kan det konstateras att inställningen och det positiva tänkandet har en avgörande roll på prestationen. Jag kan så här i efterhand också meddela att träningsvärken i min lagkamrats kropp aldrig varit värre, men att han på måndagen i alla fall lyckats starta upp grundträningen med sin träningsgrupp, på jakt efter fler framgångar men på en annan arena.