Ingen vanlig vecka på jobbet
av Johan Bergman

Herkules VMlag

[img]http://www.femmansmultisportrace.se/components/com_ponygallery/img_pictures/originals/ARWCteam_FKHerkulesInnan.jpg[/img]

Årets VM i multisport var alltså förlagt till Hemavan/Tärnaby i västra Lappland. En dryg vecka innan körde vi ett sista ganska rejält trekking pass i stekhet värme i trakterna kring Lygnern. En kombination av begynnade förkylning, vätske o näringsbrist gjorde där att jag drog på mig en kraftig förkylning som satt i ända fram till start vilket naturligtvis var bland den sämsta uppladdning man kan tänka sig. Det var länge oklart huruvida jag skulle köra eller ej men problem att kasta in en reserv i sista stund gjorde att jag fick åka upp på chans och helt enkelt hoppas på att bli frisk. Dagarna innan start fanns huvudvärken fortfarande kvar och snoret satt hårt i bihålorna. Men med mycket näsdroppar och huvudet i ångbad verkade det dock som att det värsta släppt lagom till start och det var bara att hoppas att det skulle hålla hela vägen.

Kartorna och roadbooken erhölls tisdag eftermiddag och därefter vidtog ett evigt packande med material och mat i lådorna. Lådorna, ja den här gången var ju tävlingen osupportad och vi skulle under hela tävlingen endast ha tillgång till 4 st lådor på max 182 liter samt våra egenkonstruerade cykellådor som endast fick innehålla cykelprylar. Dessa lådor skulle köras ut till olika växlingspunkter enligt ett ganska komplicerat schema. Om inte rätt materiel (typ kartor etc.) låg i rätt låda så kunde man räkna med att tävlingen var över. Medan jag förkovrade mig i kartmaterialet så jobbade Pär, Jacob o Viktoria hårt med lådlogistiken. Detta plockande pågick långt in på småtimmarna och jag vill minnas att vi kom i säng strax efter 12-slaget. Tror ni man somnar då? Knappast. Tävlingens alla moment processas hårt i hjärnan hela natten och när klockan ringen 06.00 har man inte sovit mycket. Fin start alltså att börja med –8 timmar på sömnkontot.

Efter ett fortsatt plockande på morgonen och förhandssnack med alla lag av proffsige speakern Per Forsberg går till slut äntligen starten och man kan tydligt känna hur alla pustar ut och äntligen får ge sig i väg på sina 5-7 dygn. Vädret är ganska gråmulet och det skulle kunna börja ösregna vilken sekund som helst. Tävlingen börjar med en kort löpning fram till de väntande inlinesen och därefer 2 km upp till hotellet. Sen blir det mountainbike uppför slalom backen och man har väl en vasaloppsstartpuls (dvs alldeles för hög) när man når toppen. Sedan väntar en canyaneeringsträcka där man tar sig ner för en brant bäckravin genom att simma, forsa, o hoppa ner i djupa bassänger. Tror vi var med rätt bra här i början men när vi skall förflytta oss i vattnet så känns min kropp oerhört tung och vi bara rasar igenom fältet. Med en tung våtdräkt orkar jag knappt röra mig i vattnet och övriga i laget börjar bli klart oroliga för hur de skall orka släpa runt på mig. Men väl upp ur vattnet genomgår jag någon form av förvandling och tar kommandot på löpningen som tar oss tillbaka till växlingen vid hotellet. Snabbt på cyklarna här och full fart till Tärnaby där vi skall köra en liten orientering på 2 timmar runt slalombacken där Anja och Ingemar har fostrats.

Denna sträcka blir nog vår bästa på hela tävlingen och vi är klart topp 10 när vi går ut på en lång kombinerad cykel och trekking sträcka som skall pågå hela natten och åter ta oss tillbaka till hotellet. En blandning av kul terrängcykling och tråkig cykelsläpning tar oss upp till Syterdalen där vi lämnar cyklarna för en bergstrekk. Molnen har nu börjat släppa av sig och dimman växt sig tät och på väg upp mot Sytertoppen gäller det att hålla koll på den rösade leden. Ibland förvinner den och vi får då vända tillbaks till det senaste röset för att ta ny kurs. Väl uppe i Sytertoppens vindskydd har det blivit ett riktigt skitväder och det lilla vindskyddet är proppfullt med tävlande som inte finner det lönt att virra vidare på fjället. Även vi tränger oss in i vindskyddet men inser till slut att situationen är ohållbar och vi ger oss ut med några andra lag i mörkret, dimman, regnet och stenskravlet. Med kompassen som bästa vän går vi dock gansk bra och vi hittar kontrollerna utan några större missar. Mina fötter har dock börjat svälla och ömma vilket gör mig stapplig och långsam över det oändliga stenskravlet. Väl tillbaka till cyklarna väntar ytterligare några kilometrar med cykelsläp innan vi är tillbaka vid hotellet. Vi har nu vart ute i närmare ett dygn och skall bege oss på cykel till Norge där resten av tävlingen kommer att gå. Men då vi har tillgång till våra stugor passar vi på att ta hela 3 timmars sömn vilket gjorde mycket gott för vår hälsa men sämre för vår placering. Hade nog inte många lag bakom oss då vi åter gav oss av.

När vi passerar gränsen till Norge har vi dock passerat 4 lag och det känns som vi är på uppåt gång igen. En mötande privatperson stannar bilen och hälsar oss att det kommer att regna enormt mycket på oss om bara några kilometer och lägger också till att Norge är ett riktigt skitland där det bara regnar hela tiden. Utan att säga nåt till varandra ställer vi in oss på blöta dagar framöver och byter efter ytterligare någon kvart om till regnkläder.

Cyklingen flyter på fint och vi når såsmåningom Red Bull Challenge som innebär att man skall åka en spektakulär linbana över en torrlagd canyon och sedan ta en kontroll i denna. Vi blir dock sittande i kö här och får ytterligare 1 timme på sömnkontot. Efter denna lilla övning förtsätter cykelturen och det blir åter natt och cykelsläp i 5 km. Vi når nästa TA (Transition Area) på morgonkvisten och vädret börjar se lovande ut. Under natten har Jacob haft lättare magproblem och Viktoria’s första sömnkoma har visat sig. Vi äter ordenligt och växlar om till Trekking/mountainering vilket innebär att vi skall släpa med oss rep/isyxor/stegjär samt extra kläder. Denna trekk varar i ca 15 h och tar oss på en ganska luftig kamvandring följt av en glaciärvandring. På vägen upp möter vi Bjurfors som har tvingats avbryta pga sjukdom. På glaciären är det ganska disigt och det är dags för mig att falla in i min första sömnkoma. Ett glatt värmlandsgäng (Tieto Enator) kommer dock ikapp oss och vi slår följe med dom på glaciären. Jag håller mig vaken genom att snacka skit med Carling som verkar kunna snacka hur mycket som helst. Han undrade förresten om vi I Herkules är intresserade av att gå ihop o köpa cyklar för att få ett bättre pris. Säg till mig isåfall. Jacob drar hårt i repet längts fram och jag påmmins om mina onda fötter allt oftare. Efter glaciären väntar en ganska seg trekking ner till våra väntande cyklar och sen blir det down hill i 40 minuter.

Det börjar åter bli natt och när vi anländer till nästa TA så är det 1 timme innan det blir mörkt. Vi skall här ut på en OL-bana som är 7 km och beräknas ta 4 timmar. För en orienterare låter detta säkert väldigt konstigt men jag kan bara ge rådet att testa själva med en 7 kilometare efter ca 60 timmmars hårt slit. Vi får höra att tidigare juniorvärlsdmästaren Petri Forsmans lag gjorde banan på 2.50 i ljus och jag inser då att under 4 timmar kommer vi inte att gå. Lite svårt val här om vi skulle utnyttja den sista ljusa tmmen och få resten i mörker eller sova några timmar och sen börja i mörker och avsluta i ljus. Det blev det senare och vi försov oss också med 40 minuter. Ytterligare 3 timmar och 40 minuter till sömnkontot kan noteras. Orienteringen började sedan riktigt kasst och vi la nog en timme extra på 1:an och 2:an. Sen började det ljusna och vi kom in fint i kartläsningen. Resten av banan gick fint och vi kom in på ca 4.40 och låg någonstans mellan 15-20. Bara att byta om och kasta sig på cyklarna och börja klättringen upp mot trädgränsen. Jacob’s mage är åter lite krånglig och Pär visar sin styrka och kopplar in Jacob bakom sig. Väl över krönet blir det några snabba kilometrar utför och vi som glömde hanskarna i den isande morgonkylan önskade att det snart skulle börja stiga igen. Det gjorde det dock inte, däremot gick solen upp och vi fick en otroligt fin morgon cykling i Norskt fjordlandskap. Omkring lunchtid når vi nästa TA och det är dags att ta sig an de 7 systrarna. En bergskedja med 7 väl markerade toppar ch mängder av skrevor som skall passeras. Mestadels i strålade sol får vi genomföra denna etapp och kanske blir det också den mest minnesvärda sträcka på denna tävling. Alla i laget var pigga, vädret var strålande, klättringen var inspirerande och på kvällen får vi se norrsken. Vi hinner dock inte klart med hela sträckan innan koman och mörkret börjar falla på. När vi har ca 5 km kvar tycker vi oss inte orka mer utan bestämmer oss för att ta en timmes sömn och kanske gör vi här ett av våra större misstag i tävlingen. Vid varje sömnstopp går det nämligen mycket dyrbar tid före och efter i form av pilla med grejor o äta och att då bara sova I en timme är lite bortkastat. Det visar sig senare också att vi får svårt med sömnen och därför hade mått bra av mer sömn här.

Hur som helst, när vi vaknar tar vi oss an de resterande kilometrarna till nästa TEA och växlar där till inlines som skulle kunna vart rätt så fin om inte asvalten vart så skrovlig. Vi når nästa växling runt lunch och ger oss då ut på 90 km havspaddling. Vi bjuds här på en otroligt fin havspaddling som vi dock har svårt att njuta av då vi är ganska sömntrötta. Det börjar också blåsa upp och vi får kraftig motvind och som om det inte räckte timar vi också lågvattnet vilket gör att vi får släpa kajakerna över en passage samt paddla en stor extra sväng på ett annat ställe. Sömnkoman börjar nu bli ett allvarligt problem och vi börjar i desperation att leka 20 frågor dvs man tänker på en person som de andra skall försöka gissa. Det börjar ganska bra men till slut sitter vi bara o frågar samma frågor hela tiden. Det är också dags för det förhatliga mörkret att falla på och situationen blir till slut ohållbar. Vi hade hoppats på att kunna köra igenom hela paddlingssträckan utan sömnstopp men tvingas till slut att slå läger och ta några timmars sömn, 2 den här gången. Uppe i 10.40 timmar nu.

Vi tar av oss de genomblöta paddelkläderna och lägger de på klippan tränger oss in i tältet och när klockan ringer är det fortfarande mörkt och ni kan nog tänka er själva vilken lust man har att gå upp och sätta på sig de blöta paddelkläderna. Men såsmåningom sitter vi iallafall i kajakerna igen och paddlar vidare. Känns som att vilan gjorde föga nytta då man ideligen nickar med huvudet åtminstone de resterande mörka timmarna. För Viktoria’s del hjälpte inte pausen mycket och hon kan omöjligt hålla ögonen uppe. Hon kryper istället ner i sittbrunnen och somnar in fint. Som tur är börjar jag känna mig piggare och känner att paddelglädjen börjar infinna sig och driver under ca 2 timmar fram K2:an själv. Pär o Jacob matar mig med energi och det funkar rätt bra. Sista kilometrarna in i fjorden väggar jag dock rejält och Jacob får lyfta mig ur kanoten och jag somnar under en timme på bryggan medan övriga fixar med prylar o lagar mat.

Återigen blir vi upphunna av Tieto Enator som ut på nästa trekking växlar om oss och ser pigga ut. Men med lite pasta i magen så är vi snabbt ikapp dom igen och stärkta av en ny solig dag är humöret åter på topp. Inför en passage av ett vattendrag står vi nu inför ett val. Antingen forsätter vi på den asvaltväg vi går och går säkert runt en svår vattenpassage över en bilbro, eller så går vi av vägen tar den närmaste vägen och vadar eller så går vi av vägen tar en lite längre väg och passerar vattendraget på en bro som enligt kartan skall finnas. Vi väljer det senare, konstaterar att bron inte finns, försöker vada men tycker det är för riskabelt och följer sedan vattendraget ner och tar det säkra bilbron. Förmodligen det sämsta av alla tänkbara alternativ alltså. Ca 2 timmar tappar vi här och humöret som tidigare var på topp har nu åkt ner till fotknölarna. Vi föröker at samla ihop oss och försöker jaga ikapp vårt misstag genom att börja springa. Det håller ett tag men Viktoria börjar må allt sämre och börjar gå vingligt och bli spyfärdig. Vi kämpar oss fram till nästa checkpoint där vi tar en rejäl sömnvila på ca 3 timmar. Kanske har vi här mycket av tjusningen med långa multisporttävlingar, nämligen att man istort sett alltid kan komma tillbaka. Hade jag vart ny i gamet hade jag direkt trott att det var över när jag såg hur dåligt Viktoria mådde men med lite mat o sömn så är hon snart på benen igen och Herkules är återigen igång.

Vi når den tekniska glaciären strax efter midnatt och lägger där 4 timmar på en markerad bana som visar oss vägen till en kontroll. Sen är det en ganska tråkig och sömnig trekking till nästa TA där vi blir något förvånade när vi får se Flinta’s Buff Sweden som visar sig ha fått stanna till rejält sedan Robban vrickat foten på glaciären. Givetvis blir vi lite tända över att få se ett annat lag och växlar ganska snabbt till den påföljande forskajaken. Lite för sömning här dock för att kunna njuta fullt ut av denna. Och när sedan plattvatten tar vid så börjar man alltmer bli ganska less och längta hem till stugan och sängen.

Kvar endast en inlinessräcka, lite klättring o grottryptning, en kortare trekk och en avslutande cykel. Vi satsar nu på att inte sova något mer och det håller tills det åter blir natt och 5 mil kvar till mål. Fastän vi så gärna vill hem och det endast är 5 mil kvar så är det helt omöjligt att hålla sig vaken och vi tvingas lägga oss i dikeskanten i ca 2 timmar. Vi når målet 5.30 på osdagsmorgonen och har då tävlat i 162.5 timmar vilket är över 100 timmar mer än vi kört tidigare. Känslan att gå i mål är naturligtvis oerhört skön och befriande och att senare få krypa ner i sin säng, ja jag tror att hela äventyret var värt bara det.

Vi sov i ca 16 timmar vilket kanske inte var för lite men vi borde förmodligen ha tidigarelagt dessa timmar så kanske vi hade kunnat gå snabbare tidigare i tävlingen och inte behövt vara på banan lika länge. Maten räckte hela tiden och jag tror alla åt bra. Stor förbättringspotential har vi definitivt vid bytena. Tror säkert vi kan sänka bytestiden med ca 20-30 minuter per byte. Hur roligt var det? Vill vi köra igen? Ja, Pär längtade tillbaka till de sju systrarna redan på måndagen. För egen del hade jag det dock lite tyngre och väntar nog gärna en vecka eller två innan jag återvänder.

Nyheten skriven 2006-08-28 av Johan B