The North Face City Challenge ur min synvinkel – En berättelse av Richard Karlsson


BANBESKRIVNING ELITE
• Prolog, 19.30-22.00
Loop 1 - Löpning/ Äventyrsmoment, 5 km
Loop 2 - Löpning/Paddling/Äventyrsmoment, 4,4 km (0,8+2,8+0,8)
Loop 3 - Orientering/Klättring, 5 km
- Förflyttning till omstart
• Långa natten, 23.00-06.00
Moment 1 - Cykel, 18 km
Moment 2 - Paddling/Vandring/Firning/Paddling, 10 km
Moment 3 - Orientering, 9 km
Moment 4 - Inlines, 20 km
• Dagen efter, 07.00-14.30
Moment 1 - Cykel, 16 km
Moment 2 - Löpning, 4,5 km
Moment 3 - Paddling, Löpning, 10 km (9+1)
Moment 4 - Klättring, 0,4 km
Moment 5 - Löpning, äventyr, 1 km
Moment 6 - Orientering, 5,5 km
Moment 7 - Löpning, Paddling, 10 km (1+9)
Moment 8 - Orientering, 5,5 km
Moment 9 - Cykel, 16 km
Moment 10 - Orientering, simning, 3,5 km (3,4+0,1)

Herkules-ettan: Herkules-tvåan:
Eva Nyström Viktoria Wallin
Jens Thorild Jacob Brümmer
Johan Bergman Pär Boqvist
John Andén Richard Karlsson


Det värsta med multisport
Det absolut värsta med multisport är alla förberedelser inför tävlingarna. Då syftar jag inte på träningen utan allt annat. Därför var det extremt skönt att vid halv åttatiden fredagen den 19 augusti höra startklockan pipa och sedan fira sig ner från Gröna Lunds stora scen. Vi hade klarat alla förberedelser, resa, boende, cyklar, kajaker, klätterutrustning och en massa andra prylar var fixade. Vi hade koll på alla kartor, klättertestet var avklarat, vi hade visat att vi var det bästa laget på "grodbonk" och framför allt, vi hade till slut fixat en support, Pelle.

Nöjda sponsorer
Väl nere på fast mark var det bara att slita av sig selen och springa in i centrala Stockholm för att där med en fortfarande spänstig kropp bära en stock och en väska runt ett kvarter. Tillbaka till Grönan igen för att växla till nästa sträcka och utföra lite äventyr i form av ett lätt pyramidbygge, åka Vilda musen samt en kortare firning. Löpning ner till kajakerna för en kort paddling men oj vad mycket negativa tankar det ploppade upp inom mig. Min kropp gillade inte alls att sätta sig i en trång kajak och armarna började värka av trötthet. I efterhand kan det nog konstateras att paddeltekniken på denna sträcka var minst sagt bristfällig. Ett snabbt pistolskytte hann vi med innan det var dags för Viktoria att äntra tävlingen i prologens sista sträcka, en ol-bana i parkmiljö ute på Djurgården. Nu var det dags för mig att visa att i alla fall orienteringen inte skulle bli något problem under det kommande dygnet. Lite frustrerad över att inte komma helt överens med kartan var jag i början, men det ordnade upp sig utan tidsförlust. Det största problemet vi ställdes inför var om vi skulle simma över en tio meter bred kanal eller vända och springa runt. Jag slängde ur mig frågan och Jacob svarade att det är kartläsarens uppgift att bestämma detta. I samma sekund som jag säger "då simmar vi" säger Viktoria "vi springer runt". Anser dock att varje sekund kan vara viktig, så jag tar kartan i munnen och hoppar i. Ett klokt beslut visar det sig då alla våra sponsorer(?) är mycket nöjda över att ha blivit exploaterade i Sportnytt under hela tre långa sekunder. Tillbaka vid stora scenen igen och det enda som återstod var att Jacob skulle jumarera (repklättra) med efterföljande firning. Detta utförde han galant och vi hade klarat av den inledande prologen och vi var hittills nöjda.

Eftersom vi hade visat upp imponerande grodbonkskunskaper hade vi fått välja en tidig starttid för prologen men det fanns ingen tid att slappa på utan vi drog på oss torra kläder innan vi hämtade upp kajakerna på väg mot Hammarbybacken där jaktstarten skulle ske. Det blev en trång bilfärd genom den stockholmska partykvällen, men inne i den något välfyllda bilen festade vi loss med blåbärssoppa och bröd.

Stämpla aldrig en trimkontroll på tävling
En stabil inledning av de båda Herkuleslagen gjorde att vi fick gå ut med endast 16 sekunders mellanrum några minuter efter ledande Free Adventure. Det var två laddade Herkuleslag som stod i Jaktstartskön uppe på toppen av Hammarbybacken. Det var dags för en relativt lång cykelorienteringssträcka genom den mörka men ljumma stockholmsnatten. Starten gick, och Viktoria och jag som självklart tänt våra pannlampor började ta oss ner för den branta stigen. Pär hängde på till en början men plötsligt blev det väldigt mörkt för Pär och stigen försvann. Pär hade missat detaljen med att sätta på pannlampan men det dröjde inte länge innan han va ikapp. Strax därefter var båda Herkuleslagen samlade och jag tänkte att med smart orientering skall vi nog kunna börja plocka på lagen framför. Stigarna visade sig vara ganska leriga och tekniskt svårcyklade vilket innebar en hel del upp och ner på cykeln. Första kontrollen skulle sitta på en höjd en bit till höger om stigen. Det var lite lurigt att veta när man var framme och uppstressad som jag var räckte det med en liten kommentar från Jens om att vi snart borde vara där, så stack jag in i skogen och började leta. Jag hittade i och för sig en trimkontroll men det gjorde mig inte mycket lyckligare. Jag tog mig samman och insåg att vi skulle längre fram. Vi fick nu kontrollen bra och det kändes rätt skönt att möta några lag som cyklat för långt och var på väg tillbaka. Detta skulle visa sig bli tävlingens största orienteringsmiss vilket får klassas som godkänt. Trots en hel del rötter på stigarna och ett par ändrade vägval så flöt det på bra. Vi kom ihop med Herkules-ettan igen efter att vi sett Jens stå ensam och övergiven av sitt lag på en stig då dom övriga inte uppmärksammat att han tog vänster in på en stig. Väl framme vid Alby friluftsgård och växling kunde vi konstatera att vi tappat en del tid på täten och cirka fem minuter på våra klubbkompisar. Tio minuter vila och en utvilad Jacob byter med Viktoria som börjar ladda inför den kommande inlinessträckan.

Jag är för fet för den här grottan!
Nu skulle jag ut och paddla kajak i mörker för första gången i mitt liv. Väl ute på vattnet blev jag väldigt konfunderad då vi ser två lag paddla in mot en vik där dom enligt mig inte borde vilja vara. Jag blir lite osäker och tvingas plocka fram kompassen som mycket riktigt bekräftar min tänkta kurs och vi börjar paddla på. Efter att ha forcerat en vägg av vass var det skönt att stämpla första kontrollen och lyfta över till en ny sjö. Vi lägger upp oss på rad och att paddla har aldrig tidigare känts så bra. Det är en underbar natt och jag har en fantastiskt bra våg att ligga på. Så fort jag vill att Pär skall sänka eller öka farten är det bara att säga till och om jag skall vara ärlig så blev det mestadels "ta det lite lugnare". Pär gör ett perfekt jobb som "draghäst" i kajaken under hela tävlingen och jag har nu skaffat mig två klubbkompisar som är perfekt att ligga bakom. En på cykel (läs John) och en i kajak.

Vid andra kontrollen skall minst två av oss krypa genom en grotta innan vi firar oss ner från ett stup mot kajakerna igen. I grottkrypningsmomentet valde vi att vila vår störste man Pär, vilket i efterhand kan ses som klokt med tanke på att det var minst sagt trångt. Hade inte Jacob ålat sig framför mig hade jag antagligen vänt om och sagt att det är omöjligt för en tjockis som jag. Till slut var vi i alla fall igenom, även om jag tvekade över att så skulle bli fallet då mitt prussikrep fastnat när mitt huvud och axlar kommit igenom grottans trängsta hål.

Ute på vattnet paddlade nu de båda Herkuleslagen tillsammans igen efter att Herkules-ettan gjort en liten miss strax innan grottutforskningen. Kanalen vi paddlade i blev smalare och grundare och den bör nog vid noggrannare eftertanke kallas för bäck. Det var dags att lyfta kajakerna för att senare hoppa i dom igen i en riktigt gojsig och illaluktande sjö. När vi åter närmar oss växlingsplatsen har Lundhags paddlat ikapp efter att ha varit ett av de båda lagen som navigerat helt fel i början av sträckan. Det blev lite av en spurt upp till utstämplingen för att vara med i klungan på den ganska långa orienteringen som väntade.

Högt tempo från start
Tio minuter senare lämnade tre löpsugna lag Alby friluftsgård och musikdunket från ungdomsfesten tonade bort. Lundhags satte upp ett riktigt högt tempo men lagen var relativt samlade när det efter några kilometer var dags att simma några meter genom dy ut till en kontroll på en ö. Efter simningen tillbaka splittrades gruppen. Lundhags ryckte och försvann framför medan Herkules-ettan inte riktigt hakade på. Resten av sträckan gick bra och vi sprang således ikapp Halti och vi växlade samtidigt ut på inlinessträckan.

Mygg, köttbullar & snabba inlines
Nu var det äntligen dags för mig att vila en sträcka. Pelle och jag väntade in Herkules-ettan som tyvärr tappat en del tid innan Pelle visade vägen in till Karlbergs slott som skulle fungera som TC under lördagen. Medan myggorna sög ut halva min blodvolym gjorde mina lagkompisar ett grymt bra jobb ute på asfalten. Dom lär ha åkt en del tillsammans med Halti och svischat förbi Lundhags som under orienteringen sprungit ifrån oss med dryga två minuter. Väl framme vid Karlberg hann vi inte packa ur bilen mycket innan en smått lyrisk Viktoria dyker upp och öser beröm över sina draghästar. Nu var det hög tid för lite riktig mat i form av köttbullar och mos innan man kunde inta viloläge. För mig blev det en kort sömn innan det var tid för att göra sig i ordning inför den kommande cykelsträckan. När jag stapplade bort mot toaletten förstod jag hur det känns att vara kändis. Alla glodde på mig som om jag vore Göran Persson, men sanningen var att den zombieliknande Richard drog till sig blickar på grund av att det antagligen såg ut att vara ett under att jag levde. Jag lyckades dock piggna till nöjd över att få sätta mig på cykeln. Vi drog iväg i en sex sju minuter innan jag hörde en Pär skrika en radda med ord som inte bör skrivas på papper. Pärs kedja hade gått av och det va bara att börja en gemensam lagningsinsats. Efter några effektiva minuter var vi uppe på cyklarna igen. Vi fick dock bara cykla ett par hundra meter innan en funktionär stoppade oss och meddelade att dom hade haft problem med snitslingen för tätlagen och sträckan var avbruten. Nu tänkte jag att de högre makterna är på vår sida idag så se nu till att ta vara på den här chansen. Väl tillbaka på TC meddelades att sträckan skulle strykas och att det blir jaktstart på kommande löpsträcka istället.

Globen – Ett helvete med vacker utsikt!
Det blev vila för mig igen medan dom andra sprang riktigt fort på Stockholms gator. Vi plockade på täten men nu var det vår sämsta gren paddling som stod på tur. Det var bara att lägga sig i ledet bakom Pär och ge order om lagom tempo. Paddlingen gick inte riktigt lika lätt som på natten men vi kämpade oss igenom banan som tog oss bort mot Globen. Det var riktigt skönt att kliva ur kajakerna och börja springa upp mot växlingsplatsen på Globenområdet. Jag visste nu att det var tid att bestiga Stockholms stolthet och jag kände mig riktigt laddad inför det som skulle bli en rejält lång plåga.

Så stod man då där, inkopplad i ett rep som skulle ta mig upp på en jätteboll. Jag fick inte riktigt ha utrustningen som jag ville på grund av en säkerhetsrisk enligt funktionären. Det var med stor lust och mycket adrenalin jag jobbade mig upp dom första metrarna längs repet. Jag kände dock direkt att det inte funkade som det skulle och bröstselen tryckte nått fruktansvärt på de nedre revbenen vilket också de senare uppkomna blåmärkena kunde bevisa. Vi hade bestämt oss för att arbeta aktivt med ett jumarhandtag samt en fotslånga. När jag efter ett tiotal meter ser en konkurrent, likt en apa springa upp längs repet med två fotslingor och ett handtag i varje hand blir jag en aning knäckt. Det jag tidigare under cyklingen konstaterat att högre makter var på vår sida avfärdar jag med bestämdhet. Det handlar inte om högre makter eller tur och otur. Jag var dåligt förberedd på klättringen och det fick jag och mitt lag sota för nu. Det blev en plågsam tur mot toppen med mjölksyra från topp till tå. Jag kan dock rekommendera Globens tak som turistattraktion. Det var en storslagen utsikt över vår huvudstad denna lördag, med blå himmel, som konkurrerar om att vara sommarens vackraste dag. Dom som sett mig fira vet att det brukar gå undan men nu fanns det ingen brådska då Jacob skulle bestiga den övergödda golfbollen på samma rep som jag. Jag fick order om att fira lugnt på grund av att automatlåsningsprylen på backup-repet annars kunde lösa ut. Jag tog det extremt lugnt på vägen ner men att fira med så kallad Grigri kan lätt bli lite ryckigt. Då det blev fritt hängande rep kom just ett sådant ryck och backupen löste ut. Nu var jag tvungen att avlasta backupen genom att dra mig upp i firningsrepet. Jag hade slarvat på toppen så jumarhandtagen och slingorna satt hårt fastklämda i firningsöglan vilket gjorde att det var mycket svårt att få loss utrustningen. Med tanke på min trötta kropp och dåligt fungerande huvud blev det en rejäl utmaning att komma loss. Det var i alla fall en lättad Richard som 10 minuter senare började fira ner igen. Jag hade till och med lyckats få med mig all utrustning från repet och publiken som antagligen trodde att jag fastnat på Globen för evigt, applåderade mig som om jag var Bono på turné. Det dröjde inte så länge innan Jacob kom ner efter en tung men inte lika plågsam Globenklättring som min. Vi hade nu tappat cirka en halvtimma på täten och en massa lag hade passerat. Jag var minst sagt förbannad men vi visste vikten av bra stämning i laget och vi blickade nu framåt och jag blev grymt peppad.

Dags att börja plocka
Dom andra genomförde en kortare krångelövning inne på Hovet innan jag hoppade in i laget och sprang en orienteringsbana. Min mage krampade lite och det var inget högre tempo vi hade till en början. Det gick dock allt fortare eftersom och snart satt vi i kajakerna på väg mot Karlberg igen. Det var många vågalstrande båtar ute i Stockolms centrala delar och vattnet var rejält skvalpigt. Per fick kämpa med sin Defender i vågorna men vi klarade av det jobbiga vattnet utan missöden. Det dröjde tills vi kom in i en klart lugnare kanal innan Jacob överraskades av en våg och gick runt. En räddningsövning var dock snart genomförd och vi paddlade sista biten mot TC.

Det hade gått bra efter klättringen och vi låg nu på sjätte plats en bit efter Lundhags. Närmast väntade en orienteringsbana och jag hade nu fått lite bättre fart på benen. Även orienteringen gick klockrent så det var inte helt överraskande att vi såg Lundhags framför oss under den sista sträckan mot mål. En liten tempoökning på slutet och Lundhags var passerade.

Axelskada, simning & kramar
Nu började slutet närma sig men först skulle vi klara av 3*6 km snitslad bana på cykeln. Dessutom ingick det att springa runt utvalda delar av den militära hinderbanan på Karlberg. Vi märkte direkt att vi drog ifrån Lundhags som tråkigt nog tidigare drabbats av en axelskada och dom tvingades nu cykla med "fel" laguppställning. Det var en rolig MTB-bana och denna gången klarade vi av den utan kedjebrott eller liknande missöden. Då vi slarvat med att ta med tillräckligt med vatten så var det ett törstigt lag som kom in för tävlingens sista växling. Pär var nu klar med sitt tävlande och kunde bara hoppas på att vi övriga i laget springer snabbt och rätt på den avslutande orienteringsbanan. Så blev även fallet även om snabbt kan tyckas vara en överdrift, men allt är ju relativt. Tävlingen avslutades med en svalkande och skön simtur innan vi äntrade mål. Det var en skön känsla att efter en lång tävling, där stämningen varit på topp hela tiden, få krama om sina lagkamrater och konstatera att vi var femte bästa lag. Inte illa för ett andralag…

Efter att ha blivit tvingade att avstå cykelsträckan var Herkules-ettan redan i mål när vi kom. Dom hade en ganska tung lördag, men att bli tia är inte dåligt det heller, även om det självklart finns kapacitet för två Herkuleslag i toppen.

Utan support är vi chanslösa
Jag vill avsluta min berättelse om C2 med att tacka Herkules-ettan med support, mina grymma lagkompisar och framför allt vår support som med kort varsel ställde upp och servade oss ett helt dygn. Grymt bra jobbat Pelle!